jeppelano

Efter att några av mina få men mycket trogna läsare har tjatat på att jag ska göra inlägg oftare och dessutom bett om ett seriöst svar angående livets meninggrejen så kommer här en text som jag hittade för några dagar sen. Jag var sjutton år och funderade över livets mening mitt i natten och kladdade ner den här texten på en pappskiva. Den är ganska deppig.

Jag vet inte hur länge jag har reflekterat över
mitt liv. Varför lever jag? Vad är livets
mening? Nej, jag tar tillbaka det där. Frågan
om livets mening är kanske tillvarons
mest betydelselösa problem. Det kan
omöjligt finnas en livets mening som
innefattar alla människor. Gåtan är du. Gåtan
är jag. Hur ska man leva sitt egna liv?
Varför skriver jag ner alla dessa ord på en
pappskiva? För att rensa mitt huvud? Eller
fyller jag det bara med ännu mer ovisshet?
Lever man bara med frågor? När jag läser
det hittills skrivna och ser alla dessa
kurviga tecken verkar jag närmast ointelligent.
Men det är sant. Människan vill hela tiden
få kunskap om nya saker eller händelser
annars slutar man bry sig om någonting.
Det kanske är därför som en del tar
sina egna liv? De har fått alla livets
svar och kommer inte på nya frågor
som de vill ha förklarade. Är då de som
dör för egen hand de mest
begåvade? Eller om man tänker
raka motsatsen så kanske de fick
nog av alla frågor och valde att bli av
med dem på ett enkelt sätt. Om jag
nu ska sammanfatta denna text vill
jag nog påstå att livet är en fråga.