jeppelano

I fyra år hade han nu varit på resande fot för att leta efter en fru. Där han kommer från, landet Buttrick, skall man, om man ej funnit sig en hustru innan 20 år fyllda, enligt traditionen ge sig ut i resten av världen för att hitta sin äkta hälft. Man får inte återvända till landet förrän man hittat sin älskade. Orrt var ej kräsen i sin kvinnosmak. Hans Utseende var det enligt honom själv icke någonting att klaga på heller. Problemet var att han i snart tre och ett halvt år hade färdats i samma skog utan att hitta vare sig någon stig att vandra på eller ett endaste tecken på civilisation av intresse. Orrt var vilse.

Orrt var inte ensam på sitt äventyr. Han hade sin trogne kumpan och rådgivare Gunilla med sig. Gunillas främsta uppgift var dock att transportera vår ungkarl runt i de outforskade områden som världen erbjuder. Gunilla var en häst, rättare sagt en liten ponny vars mankhöjd mätte upp till exakt samma centimeter som toppen på vår ogifte vän. 83cm. Gunilla var en ponny som man definitivt inte kunde sätta i facket: "glad och sprallig", Nej, Gunilla var känd för att hon kunde prata men att hon också utnyttjade sin talförmåga till att bruka grova, sällan barnvänliga vokabel. Hon var en arg ponny, mycket arg. Det berodde till största delen på faktumet att hon inte var en "hon" utan en "han". Men det var ingen som brydde sig om det så han förblev kallad "Gunilla".

Orrt vaknade av en smäll i huvudet. Strax efter låg han på backen. Han hade fallit av ponnyn som han nu såg en bit framför sig.

"Vänta Gunilla, vänta på mig", skrek dvärgen.

"Rappa på då din förbannade fjant", blev hans svar.

"Jag tycker inte alls om detta. Denna omgivning ger mig rysningar kan vi inte...", fortsatte han men blev avbruten av ett ilande skrik följt av en ljudlig duns som hördes långt bortifrån.

Som en brunstig hare började Orrt kuta mot lätet. Nu såg han sin chans. I sitt huvud rullade bilderna av en ung flicka i nöd som skulle göra vad som helst för att bli kvitt vad som nu fick henne att ropa så. Orrt var inte rädd. Trots sin storlek var han lika modig som ett troll. Han skulle rädda henne. Han såg slottet nu som flickan måste befinna sig i och sprang snabbare än han visste att han kunde skena.

Några sekunder senare stod han framför porten till det gigantiska slottet. Gunilla kom flåsandes bakom honom och snart stod han bredvid Orrt och skådade samma syn. Eftersom varken ponnyn eller dvärgen kunde upptäcka ett handtag eller ett nyckelhål tillhörande porten gjorde Orrt det, för honom, enda kvarstående alternativet och knackade på slottsporten.