jeppelano

"Mitt namn är Orrt och jag har kommit för att rädda dig min sköna mö!", ropade Orrt som om han, under hela sitt liv, inte hade gjort annat än förberett sig för exakt det här ögonblicket.

"Rädda mig?", svarade Raps

"Ja, var det inte du som alldeles nyss skrek för ditt liv? Hålls du fången i detta slott? Fly med mig jag skyddar dig mot allt ont!", dvärgen var riktigt eldad i det här läget, eggad till tusen efter all tristess i skogen.

"Ne... Jo, det var jag som skrek men inte för mitt liv. Jag bor här och råkade spilla varmt vatten över mig", Raps var listig i sitt svar.

Det var som om någonting dog inom Orrt. Han hade hoppats på att kunna visa hur modig han var genom att rädda denna lady som nu stod framför honom. Istället gjorde han bort sig och framstod som en dåre.

"Förlåt du måste tro att jag har drabbats av galenskap. Det kanske jag har också. Jag är trött och har vandrat vilse i dessa djupa skogar i åratal utan att ha sett en enda själ. Jag kanske inbillar mig alltihop. Men säg kan ni i så fall förgylla min inbillning genom att undfägna sovplats åt mig och min trogne springare undan kylan inatt? Jag kan betala!", Orrts ord var bedrövande och bedjande. Han svalde sin stolthet och hoppades på förståelse.

Raps var nästan säker på att detta barn var galet men han trodde på att den lilla krabaten kunde betala eftersom hans utstyrsel såg dyr ut.

"Jag vill ha 50 guldmynt i förskott", Sa han.

Ett guldmynt, även kallat kunstof i den värld som Tora och Raps lever i, är värt cirka 11,27314683421 av dagens svenska kronor. Bara för att ni ska förstå berättelsen lite bättre.

Orrt betalade om än lite tvekande summan och steg på med Gunilla hack i häl.

"Fan så jävla snål kärring efter att du stått på dina knän och bölat. Hon skulle bara veta vem du egentligen är", väste ponnyn i örat på Orrt.

Raps visade in dem till rummet närmast hallen i korridoren rakt fram bredvid matsalen. På så sätt höll de sig så långt bort från tornet med Tora i som möjligt. Rummet var i själva verket en ganska stor skrubb men med några viskande besvärjelser på vägen dit kom det till en säng, ett litet stall och andra nödvändigheter för vissa behov.

Efter att Raps hade lämnat dem brast Gunilla ut.

"Fy fan, det här ser ut som skit! 50 kunstof för en skrubb! En man med din ställning förtjänar jävligt mycket bättre!", halvskrek han

"Tycker du jag borde ha nämnt att jag är prins?", Frågade Orrt.

Raps svalde 400 förbannelser efter att ha blivit störd precis innan han skulle påbörja sitt väl inövade "du-är-kidnappad-föredrag". Samtidigt var han undrande över vem eller vad som nyss hade bankat på hans port. Runt hela slottet och området utanför låg osynliga förtrollningar som hindrade människor och varelser som mätte över en meter att ta sig i närheten av hans territorium.

"Ett djur kan inte knacka, men det finns inga människor kortare än en meter som inte är barn, och ett barn skulle sällan gå ensamt så här långt ute i skogen", tänkte Raps eftersom han aldrig tidigare sett en dvärg.

Raps kollade ut genom hålet i det cirkelformade rummet som befann sig på samma sida som slottsporten. Om man lutade sig tillräckligt långt ut och tittade neråt till vänster kunde man se om det stod någon utanför entrén. Till Raps förvåning stod där, faktiskt vad han kunde se det som, ett barn tillsammans med en liten knubbig ponny.

Tora stod fortfarande och stirrade på Raps. Visserligen hade hon lyckats vända på sin stora kropp eftersom de nu bytt sida med varandra. Ingen hade ännu sagt någonting men strax efter att Raps hade kollat ut genom hålet bröt han tystnaden.

"Jag kommer snart tillbaka till dig. Försök inga trick, det är omöjligt att ta sig ut härifrån. I alla fall för dig"; sa han medan han gick mot dörren.

Efter att ha låst in Tora med en gigantisk nyckel gick han ner för trapporna och ut till hallen för att öppna porten. Han förvandlade sig till en ung kvinna som ändå såg mogen ut för att kunna vara en mor. Raps ville inte skrämma livet ur ungen innan han visste hans ärende. Raps tog ett djupt andetag innan han på magiskt sätt öppnade porten. Han var inte nervös, han var ju som sagt en bra skådespelare.

Där utanför stod en liten unge med skäggstubb hållandes ett 40 centimeter långt svärd i högsta hugg och en överviktig ponny.

I fyra år hade han nu varit på resande fot för att leta efter en fru. Där han kommer från, landet Buttrick, skall man, om man ej funnit sig en hustru innan 20 år fyllda, enligt traditionen ge sig ut i resten av världen för att hitta sin äkta hälft. Man får inte återvända till landet förrän man hittat sin älskade. Orrt var ej kräsen i sin kvinnosmak. Hans Utseende var det enligt honom själv icke någonting att klaga på heller. Problemet var att han i snart tre och ett halvt år hade färdats i samma skog utan att hitta vare sig någon stig att vandra på eller ett endaste tecken på civilisation av intresse. Orrt var vilse.

Orrt var inte ensam på sitt äventyr. Han hade sin trogne kumpan och rådgivare Gunilla med sig. Gunillas främsta uppgift var dock att transportera vår ungkarl runt i de outforskade områden som världen erbjuder. Gunilla var en häst, rättare sagt en liten ponny vars mankhöjd mätte upp till exakt samma centimeter som toppen på vår ogifte vän. 83cm. Gunilla var en ponny som man definitivt inte kunde sätta i facket: "glad och sprallig", Nej, Gunilla var känd för att hon kunde prata men att hon också utnyttjade sin talförmåga till att bruka grova, sällan barnvänliga vokabel. Hon var en arg ponny, mycket arg. Det berodde till största delen på faktumet att hon inte var en "hon" utan en "han". Men det var ingen som brydde sig om det så han förblev kallad "Gunilla".

Orrt vaknade av en smäll i huvudet. Strax efter låg han på backen. Han hade fallit av ponnyn som han nu såg en bit framför sig.

"Vänta Gunilla, vänta på mig", skrek dvärgen.

"Rappa på då din förbannade fjant", blev hans svar.

"Jag tycker inte alls om detta. Denna omgivning ger mig rysningar kan vi inte...", fortsatte han men blev avbruten av ett ilande skrik följt av en ljudlig duns som hördes långt bortifrån.

Som en brunstig hare började Orrt kuta mot lätet. Nu såg han sin chans. I sitt huvud rullade bilderna av en ung flicka i nöd som skulle göra vad som helst för att bli kvitt vad som nu fick henne att ropa så. Orrt var inte rädd. Trots sin storlek var han lika modig som ett troll. Han skulle rädda henne. Han såg slottet nu som flickan måste befinna sig i och sprang snabbare än han visste att han kunde skena.

Några sekunder senare stod han framför porten till det gigantiska slottet. Gunilla kom flåsandes bakom honom och snart stod han bredvid Orrt och skådade samma syn. Eftersom varken ponnyn eller dvärgen kunde upptäcka ett handtag eller ett nyckelhål tillhörande porten gjorde Orrt det, för honom, enda kvarstående alternativet och knackade på slottsporten.

Vart hade hon hamnat? Vad var det här för underligt ställe? Och inte minst vart hade hennes godis försvunnit?

Tora låg med ansiktet neråt på golvet i ett cirkelformat rum som hade ungefär samma mått som cirkeln runt mittpunkten på en fotbollsplan. Efter ett tiotal försök lyckades hon tillslut ta sig upp och såg sin nu omkring. Hon vaggade runt i tornet. Där fanns en overkligt låg säng med en tunn madrass. Där fanns också en byrå med tre lådor. Blondinen öppnade de två översta då hennes kropp ej var i form för att kunna öppna den nedersta. De var tomma båda två. En trasig spegel, en oerhört liten brun sandal och en pool med något som såg ut som megablått vatten kunde man också hitta i det runda rummet. Men Tora hade siktat in sig på någonting annat.

mitt emot dörren som nästan smälte in i stenväggen fanns ett hål med utsikt ut över den förbannade skogen. Hålet var dock för litet för att kunna användas som nödutgång för Tora. "Tora - den stora" hade hennes smeknamn varit på slottet i hemlighet bland tjänarna. Även hennes far, Kungen, hade varit delaktig i skämten om hennes övervikt.

Den fångade och nu lätt skärrade prinsessan skrek flera gånger så högt hon kunde på hjälp genom hålet.

"Det finns ingen som hör dig du stora kvinna av fläsk", hördes en kall röst bakom henne.

Tora vände sig om. Ett rysligt högt och skärande skrik följde sedan. Det hon möttes av var ingen mänsklig varelse. Det var en sjuttio centimeter lång grön degklump som kunde jämföras med snor från ett ohyggligt och djävulskt virus. Degklumpen bar en rödbrun hatt och hade bara en sko. Ögonen hängde i smala trådar utanpå "kroppen" och munnen var stor och smackande.

"Vem är ni?", Vågade Tora pipa fram mellan dubbelhakorna och näsan.
"Jag heter Henrik. Jag är din bror", svarade han.

Fortsättning följer...

Den jobbiga prinsessan satt fången hos den onda trollkarlen Raps. Raps var väldigt bra på skådespel och hade enkelt lurat upp prinsessan i det högsta tornet i hans osynliga slott som var omsluten av hans svarta magi djupt inne i de oupptäckta skogarna. Å andra sidan var inte prinsessan känd för sin skarpa hjärna. Trollkarlen var mycket ung för att vara en sådan skärpt brukare av svart magi. Ingen visste hans riktiga ålder men man kunde se på hans få rynkor i ansiktet att den mannen inte kunde ha mer livserfarenhet än en 30-åring.

Det var söndag och prinsessan Tora var ute på sin söndagspromenad som hon var mycket noga med att unna sig själv. Tora trodde nämligen att en lugn promenad runt slottet (ca 500 meter) en gång i veckan skulle hålla henne i form. Men på grund av Toras stora intag av mindre nyttig mat och sötsaker hjälpte den promenaden inte ett skit. Tjänarna på slottet och till och med Toras pappa konungen var bara glada över att få slippa prinsessans tjat och tröga synpunkter för endast ett par minuter varje vecka.

"Den jäkla ungen har det inte knepigt med att hålla käften öppen inte", muttrade konungen Knugvard ofta när Tora inte var inom hörhåll.

Prinsessan hade traskat ungefär halva varvet runt slottet när hon hörde ett intressant prasslande i törnbuskarna som omringade slottet.

"Det måste vara godispapper som ligger och lockar på mig", Tänkte den dumma blondinen och skuttade dit så snabbt hon kunde.

Bakom buskarna stod en enligt Tora snygg man. Han hade något förtrollande över sig som gjorde Tora alldeles hjärndöd. I handen höll han godispappret som han hade lockat på prinsessan med. Det var det vackraste godispapper som Tora någonsin hade sett. Hon sträckte sig efter det men mannen drog sig tillbaka. Den trånghuvade lilla flickan följde efter. Så desperat var hon att hon följde den unge mannen inne i de djupa skogarna i flera timmar. Så förtrollad var hon att hon inte märkte när hon klev in i det mörka obehagliga slottet. Och inte heller märkte hon att hon som en lydig hund följde mannen ända upp till det högsta tornet där hon blev instängd. Utan godis.