jeppelano

I bussen på väg till skolan i morse läste jag Extra östergötland som jag brukar göra varje morgon. Och då fick jag syn på en liten prosa eller vad man ska kalla det som i alla fall var skriven utav en viss Ida Thyni. Allt jag vet om henne är att hon är en cocacola-beroende journalist och att hon är tjej, inte så känd i mitt huvud alltså. Men det hon skrev idag var ganska roligt. I texten berättar hon att hon efter känsla namnger precis alla saker som hon har, allt från borrmaskinen till bilen.

När hon talar om sakerna använder hon alltid namnen som hon gett dem till exempel hennes cykel Bella som hon också bifogar heter Bella kung eftersom det är den bästa hon har haft, mycket bättre än Bella 1, Bella 2, Bella 3 osv...

Ida skriver att hon inte vet varför hon gör detta men hon tror att hon inte är ensam om det. Det första jag tänkte på när jag hade läst klart var att den här tjejen längtar omedvetet fruktansvärt mycket efter att få barn. Det gav mig i alla fall det intrycket när jag läste. Nu vet ju jag inte om den här Ida redan har barn men om så är fallet verkar det som att det är dags för ett par till små yngel.

I de sista raderna på sitt "bekännande" frågar hon om hon har gjort bort sig totalt nu. Nejdå, det tycker jag inte, jag tycker det är bra att man är sig själv och står för det. Dessutom har vi ju yttrande- och tryckfrihetslagar här i Sverige så man kan ju bete sig hur som helst i det här avlånga landet.

Svenskar är ett folk som gillar att ta avstånd, eller åtminstone undviker främmande intimitet. Vi misstänker allt och alla och håller hårt i fickorna på stan. Vi har inte varit med om något krig i det här landet på 200 år så våran nivå i vem och vad man ska lita på har gått ner till så små saker som att vi tar okänt folk som plockar upp ens tappade penna som mördare.

"I Sverige har vi så kallat kösystem" brukar det låta i situationer där det är aktuellt med att stå i en rad efter varandra här i landet. Jag skulle inte vilja kalla detta för att stå i kö, kanske mer för att stå på ett ställe där man kan vara absolut säker på att man är totalt avskärmad från någon sorts social kontakt inom ungefär 1,5 meters radie. Det är ju så det är. Otrolig respekt för den som är framför, "kliver jag en millimeter närmre slår han ihjäl mig, får se till så att jag inte råkar svinga med väskan för mycket, hon som står 4 meter bakom kan bli irriterad".

Tänk dig en bankomatkö. Du står som nummer 3 i ordningen. Du är mycket noga med att lämna ett tomt område mellan dig och den framför, ungefär så stort att en annan person lätt skulle kunna ta en genväg mellan er. Den framför dig vet vad den ska göra, lämna lite extra utrymme för den som håller på att ta ut pengar, därför står den hela 3 meter bakom.

Han som står längst fram är klar nu. Han stoppar ner pengarna i plånboken, kollar så att skärmen är tillbaka på startmenyn och går sedan iväg. Inte förrän han lämnat bankomaten helt fri vågar sig den framför dig smyga fram och göra det den ska. Du tar ett steg fram och nu är det du som har lämnat 3 meter till godo åt den längst fram. Vad är du rädd för?

I väntan på ett tåg på en tågstation ställer vi svenskar oss som robotar i ett system som funkar så att man ska först hitta den största tomma ytan som finns där och sedan ställa sig mitt i den. Genom detta står du så långt ifrån någon annan som möjligt. avståndet här är ännu större än i ett kösystem. Om någon kommer närmare än 4 meter utrbryter kaos.

Jag testade att bryta detta system genom att ställa mig ca 1 meter ifrån en äldre dam. Kaoset bröt ut och damen visste inte vad hon skulle göra, hon kunde ju inte bara gå iväg för att jag ställde mig där. Efter ett par vridningar och skeva miner kom hon på lösningen. Mobiltelefonen ringde (givetvis på låtsas) och snabbt som blixten tryckte hon luren mot örat och vinglade bort för att visa att det var ett privat samtal. Jag utsåg nästa offer som var två något yngre flickor som jag ställde mig vid med ungefär samma avstånd. Deras kaos utbröt i fnissningar som försökte döljas med händerna och snabba blickar mot varandra. Men sen kom deras räddning, tåget.

Ojoj vilket långt inlägg det här blir. Men detta fenomen ska jag utarbeta och skriva mer om. Tro mig.

Jag har tänkt på de där förarna som brukar skjutsa omkring på folk i stora bilar. Busschafförer.

För de första så brukar de nästan varje vardagsmorgon trycka ner gaspedalen och åka utan mig. De åker för tidigt!

Men det var inte huvudsakligen det jag ville få fram. Utan det jag främst har tänkt på är att de alltid hälsar på alla som kliver på bussen. Det kvittar vilken humör passageraren är på de ska alltid hälsa eller nicka. Det kvittar även vilket humör busscaffören är på. Chaffören har haft en pissdålig helg och en skitdålig morgon och är otroligt missnöjd med sitt jobb och med allting annat i hela världen. Men ändå så sitter han eller hon där på måndag och biter i läppen för att inte få fram tårarna och nickar åt en annan som kliver på. Det skulle inte förvåna mig då om en man kliver på bussen och trycker upp en puffert mot tinningen att busschaffisen fortfarande säger "Hej" och nickar.

En oskriven lag för bussförarna måste vara att man vid varje möte med en annan buss alltid ska vinka åt föraren. likaså där spelar det ingen roll vilken situation man är i utan man hälsar varje gång. Igår morse såg jag när bussföraren hälsade på en annan som var i situationen där en tjej hade klivit på och betalat. Busschaffisen hade då småpengar i ena handen, ett kvitto i munnen, ett kvitto i den andra handen samt styrde han med armbågen och höll blicken på vägen. Men ändå lyfte han som mekaniskt handen och vinkade snabbt åt kvinnan som körde bussen jag satt i.

Varför bloggar du inte längre Jesper? Den frågan har inte en enda käft ställt till mig under dessa skrivfria dagar. Men jag måste ändå säga att anledningen till detta är helt och hållet erat jävla fel! Förstår ni hur det känns när man har skapat världens bästa, snyggaste och mest intressanta blogg som någonsin kommer att existera och antalet läsare bara sjunker och sjunker. Det är sjukt deprimerande att se när statistiksiffrorna nu är lägre än vad en termometer skulle ha visat under istidens kallaste tid. Nej! Jag har en läsare! Och det är DU! Jag älskar dig Sara. Du var den första som idag noterade att det ser tomt ut på min blogg och att jag borde skriva igen. Bli inte nunna snälla för då minskar mina chanser på dig ytterliggare. Om du bestämmer dig för att gå i kloster ska jag fan i mig bli Gud!

Medans jag ändå har börjat svära här i min blogg så kan jag också passa på att skriva: Jävla ipredlag! Lagen i fråga är den huvudsakliga anledningen till att jag ens började blogga. Jag har verkligen ingenting att göra nu när jag inte kan eller rättare sagt vågar ladda ner Scrubs, Dexter, Heroes, Chuck, Entourage, The Mentalist, Övriga filmer och sist men definitivt inte minst musik! Den här avskräckningsmetoden har som på många andra fungerat på mig och jag skäms över det! Nog om detta

Jag vill även passa på att tacka Gud (om det nu inte är jag) för min upptäckt av Ben & Jerry's glass. Det var i förrgår som jag tog beslutet att smaka detta guld i ätbar form för första gången. på två dar har jag dragit i mig 3 burkar och känt mig tjock och glad. Min favoritsmak är half baked.

Nu ligger jag i min säng denna söndagsförmiddag och lyssnar på en gammal kompis härliga instrumentala powerpop/indie band. Jag tänker nog till och med länka till deras myspace eftersom jag är så snäll. Jag tänker även på Sara min nya förälskelse, på mina chanser hos henne och om även hon tänker på mig som jag tänker på henne.

Det var allt jag hade att uttrycka om för denna gången. Hejdå!

"Det var en flicka från Gränna
som sin stjärt så hårt kunde spänna
att uti detta hål
hon kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna"

En underbar limerick från den mästerliga, folkkära Hasse Alfredsson.

En annan härlig person är den sköna lustigkurren Babben Larsson. Jag följer hennes egna program Babben & Co på Svt play. Idag gick det femte programmet. Babben är så himla underbar tycker jag. Hon står där vid kanten på upphöjningen med armarna utsträckta för att omfamna gästerna som ska intervjuas och det ser så mysigt ut. Hon verkar som en stor härlig krambjörn som utstrålar glädje! Hennes orginella dialekt gör henne bara ännu svårare att motstå! Babben & Co är det enda jag ser fram emot under veckorna.

Om ungefär 3 timmar åker vi mot Arlanda! Ska bli utsökt att få komma bort ifrån Sverige en vecka.

Fick nyss reda på att Amuu, våran katt som jag kallar för Emoo är på tjocken.

En mycket vanlig kommentar jag får vid ett första möte med någon som jag bara snackat med i telefon eller till exempel via msn tidigare är: "Men, vad kort du är!" Vad fan ska man svara på det? "Jo, jag är ju inte speciellt...lång..." eller "Nej, för guds skull, Det är bara ni andra som är väldigt långa." Jag kanske ska låta förvånad? "Nehe? Ojdå! Tack för upplysningen det ska jag tänka på i fortsättningen." Ska jag be om ursäkt? "Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det är inte meningen att ni ska behöva se mig såhär."

Japp, jag är en sådan där människa som håller sig under medellängden. Jag mätte upp till 167cm sist jag ställde mig mot måttväggen. Det kan man ju räkna som ganska kort.

Jag har alltid varit kortare än de andra i min ålder. Inte särskillt kul på mellanstadiediscona där flickorna omöjligt kunde dansa med en kille som dunkade pannan emot deras axel. De trodde jag var äcklig när jag höll händerna på deras bakdel i tryckarna. Kanske berodde det på att jag inte nådde upp till ryggen. I vissa arrangemang med åldersgräns var jag tvungen att ha med mig passet för att slippa få för många skumma ögon i nacken och det tog ett bra tag innan jag fick åka allt jag ville på Liseberg.

Från sommarlovet innan sexan och 4,5 år framåt fick jag behandling för min längd. Tyvärr så började jag med medicinerna försent och blev inte längre än såhär. Men, men jag är ju världens coolaste grabb ändå!

Jag har tänkt att börja blogga lite seriöst nu. Det gick inte så bra för min förra blogg då den var hemlig. Hur blir man då en lyckad bloggare? Jag har varit inne lite på några utav Sveriges kändaste bloggar och försökt lista ut varför just de är så populära. Några saker har jag kommit fram till:

För det första så upptäckte jag att det bara är tjejer i toppen. Att blogga kanske är en tjejgrej? Det ser dåligt ut för mig redan där. Fast flickorna har ju oftast lite mer att prata- samt tala ut om än vad vi killar har. Det är sånt som jag har märkt under min livstid. Är man inte tjej så ska man vara gay. Det är tydligen också väldigt populärt. För att få läsare ska man alltså gilla killar på ett mer-än-kompis sätt? Är det verkligen det som är nyckeln till bloggpopularitet? I sådana fall har ju jag inte en chans i bloggvärlden.

För det andra ska man komma ihåg att skriva nya inlägg hela tiden, flera gånger per dag. På varenda ledig stund ska det skrivas. Innan och efter att man har besökt toaletten, direkt när man vaknar och så fort det visas ett nytt program på TV. Det är också viktigt att man lägger stor möda på att till exempel beskriva hur det känns att skruva upp korken på en ketchupflaska, Det är väldigt många som vill läsa om sånt. Mycket bilder ska det vara också. Bilder på alla kläder man köpt, sen på sig själv iförd varenda plagg och vi får inte glömma att lägga in bilder på de plagg man tänkte köpa. Låta läsarna kommentera om de tycker den röda eller den blå tandborsten är finast måste man också göra.

För det tredje har alla kända bloggare någonting som hela Sverige stör sig på. Man har för bra självförtroende eller är mer trånghuvad än en skruvmejsel, helst både och. De irriterade läsarna räknas faktiskt också. kommentarer får man även av dem. Individer tycker att vissa bloggare är så sjukt fjortis att de varenda dag går in på bloggen för att hoppa sönder tangentbordet av alla dumma påståenden som yttras.

Jag har ett par krav på mig om jag ska lyckas, endel lättare att uppfylla än andra. Samtidigt har jag inte tänkt att satsa på toppen av denna bloggverksamhet. Men det skulle vara kul att få några intresserade läsare.