jeppelano

Svenskar är ett folk som gillar att ta avstånd, eller åtminstone undviker främmande intimitet. Vi misstänker allt och alla och håller hårt i fickorna på stan. Vi har inte varit med om något krig i det här landet på 200 år så våran nivå i vem och vad man ska lita på har gått ner till så små saker som att vi tar okänt folk som plockar upp ens tappade penna som mördare.

"I Sverige har vi så kallat kösystem" brukar det låta i situationer där det är aktuellt med att stå i en rad efter varandra här i landet. Jag skulle inte vilja kalla detta för att stå i kö, kanske mer för att stå på ett ställe där man kan vara absolut säker på att man är totalt avskärmad från någon sorts social kontakt inom ungefär 1,5 meters radie. Det är ju så det är. Otrolig respekt för den som är framför, "kliver jag en millimeter närmre slår han ihjäl mig, får se till så att jag inte råkar svinga med väskan för mycket, hon som står 4 meter bakom kan bli irriterad".

Tänk dig en bankomatkö. Du står som nummer 3 i ordningen. Du är mycket noga med att lämna ett tomt område mellan dig och den framför, ungefär så stort att en annan person lätt skulle kunna ta en genväg mellan er. Den framför dig vet vad den ska göra, lämna lite extra utrymme för den som håller på att ta ut pengar, därför står den hela 3 meter bakom.

Han som står längst fram är klar nu. Han stoppar ner pengarna i plånboken, kollar så att skärmen är tillbaka på startmenyn och går sedan iväg. Inte förrän han lämnat bankomaten helt fri vågar sig den framför dig smyga fram och göra det den ska. Du tar ett steg fram och nu är det du som har lämnat 3 meter till godo åt den längst fram. Vad är du rädd för?

I väntan på ett tåg på en tågstation ställer vi svenskar oss som robotar i ett system som funkar så att man ska först hitta den största tomma ytan som finns där och sedan ställa sig mitt i den. Genom detta står du så långt ifrån någon annan som möjligt. avståndet här är ännu större än i ett kösystem. Om någon kommer närmare än 4 meter utrbryter kaos.

Jag testade att bryta detta system genom att ställa mig ca 1 meter ifrån en äldre dam. Kaoset bröt ut och damen visste inte vad hon skulle göra, hon kunde ju inte bara gå iväg för att jag ställde mig där. Efter ett par vridningar och skeva miner kom hon på lösningen. Mobiltelefonen ringde (givetvis på låtsas) och snabbt som blixten tryckte hon luren mot örat och vinglade bort för att visa att det var ett privat samtal. Jag utsåg nästa offer som var två något yngre flickor som jag ställde mig vid med ungefär samma avstånd. Deras kaos utbröt i fnissningar som försökte döljas med händerna och snabba blickar mot varandra. Men sen kom deras räddning, tåget.

Ojoj vilket långt inlägg det här blir. Men detta fenomen ska jag utarbeta och skriva mer om. Tro mig.