jeppelano

En mycket vanlig kommentar jag får vid ett första möte med någon som jag bara snackat med i telefon eller till exempel via msn tidigare är: "Men, vad kort du är!" Vad fan ska man svara på det? "Jo, jag är ju inte speciellt...lång..." eller "Nej, för guds skull, Det är bara ni andra som är väldigt långa." Jag kanske ska låta förvånad? "Nehe? Ojdå! Tack för upplysningen det ska jag tänka på i fortsättningen." Ska jag be om ursäkt? "Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det är inte meningen att ni ska behöva se mig såhär."

Japp, jag är en sådan där människa som håller sig under medellängden. Jag mätte upp till 167cm sist jag ställde mig mot måttväggen. Det kan man ju räkna som ganska kort.

Jag har alltid varit kortare än de andra i min ålder. Inte särskillt kul på mellanstadiediscona där flickorna omöjligt kunde dansa med en kille som dunkade pannan emot deras axel. De trodde jag var äcklig när jag höll händerna på deras bakdel i tryckarna. Kanske berodde det på att jag inte nådde upp till ryggen. I vissa arrangemang med åldersgräns var jag tvungen att ha med mig passet för att slippa få för många skumma ögon i nacken och det tog ett bra tag innan jag fick åka allt jag ville på Liseberg.

Från sommarlovet innan sexan och 4,5 år framåt fick jag behandling för min längd. Tyvärr så började jag med medicinerna försent och blev inte längre än såhär. Men, men jag är ju världens coolaste grabb ändå!